F-L-I-C-C – Ny informationsaffisch om de vanligaste knepen vid desinformation.
Vare sig det handlar om coronaviruset, klimatförändringarna eller vaccinationers effektivitet, så är grundläggande vetenskapliga fakta ofta felaktiga i den politiska diskursen. I en informationsaffisch i storformat från Klimafakten.de förklaras de fem vanligaste strategierna som desinformationsmakarna använder sig av.
I flera månader har det nya coronaviruset (Sars-cov-2) infekterat människor över hela världen med Covid-19. Men falska rapporter om pandemin sprids nästan lika fort. Tyvärr är det inte ovanligt att missledande information sprids, utan det sker även inom många andra vetenskapliga områden som t ex klimatförändringarna, vaccinationer, mobilstrålning eller hälsoeffekterna av rökning eller bilavgaser.
Vid sådana missledande rapporter används ofta samma trick om och om igen, oavsett vilket ämne det handlar om. T ex att pseudo-experter blandas med riktiga experter, konspirationsteorier sprids, eller så använder man s k cherry-picking vilket innebär att bara de data som passar och stöder den egna tesen används, samtidigt som man bortser från resten av en större mängd tillgänglig data som kanske visar på annat resultat.
Desinformation har nu fått ett namn: F-L-I-C-C
För att hjälpa allmänheten att förstå dessa desinformationstrick bättre, och känna igen dem i olika kampanjer, har klimafakten.de skapat en informationsaffisch i storformat. Baserat på många års arbete av John Cook, grundaren av partnerportalen SkepticalScience.com, och visualiserad av den Hamburg-baserade illustratören Marie-Pascale Gafinen, förklarar grafiken fem metoder vid spridning av desinformation: Fake experts (falska experter), Logical fallacies (logiska felbedömningar), Impossible expectations (omöjliga förväntningar), Cherry-picking (plocka russinen ur kakan), and Conspiracy theories (konspirationsteorier). Affischens namn är en akronym som kommer från de första bokstäverna i dessa fem knep: FLICC.
Mer information om FLICC och informationsaffischen (på engelska)finns här ->>
Informationsaffischen finns elektroniskt tillgänglig i olika filformat för fri användning online eller för nedladdning och utskrift på papper. I pdf format (ca. 1.3MB), i jpg format (ca 1MB) och i png format (ca 1MB). Som all information på klimafakten.de kan affischen distribueras och användas om källan nämns (CC BY-ND 4.0).
Design-uppgift: Skapa skisser på design av munskydd till allmänheten för att motverka coronaspridningen i samhället.
Nästan hela världens befolkning sitter i karantän på grund av coronapandemin. Eftersom det ännu inte finns något vaccin eller botemedel mot covid-19 så har nästan hela världens befolkning uppmanats till social distansering. Man behöver undvika fysiska kontakter med andra människor för att minska smittspridningen av coronaviruset.
Din uppgift idag är att designa ett munskydd som man kan använda för att minska risken att smitta andra i sin omgivning, om man själv redan bär på viruset. Munskyddet behöver alltså inte skydda dig som bär det från att andas in virus från andra, utan syftet är att begränsa spridningen av eventuella droppar med virus från din mun när du andas, pratar, nyser eller hostar. Det finns redan många olika varianter av munskydd på marknaden, med de flesta är ganska tråkiga rent utseendemässigt. Det ska du ändra på nu!
Det är alltså det estetiska uttrycket som är i fokus idag. Hur kan du designa munskyddet så att så många som möjligt i din valda målgrupp verkligen kommer använda munskyddet i de sammanhang där de träffar andra människor? Om alla bär munskydd på bussen, i mataffären, på jobbet eller i skolan så kan man kanske lätta upp kraven på social distansering lite.
Tips:
Gör flera skisser, gärna många! Testa olika idéer genom att rita, skissa och färglägg med olika färger och olika mönster. Tänk och prova dig fram genom att skissa.
Jobba hellre snabbt med många olika designförslag istället för att lägga tid på detaljer.
Använd enkla grundformer till att börja med. Det är inte den fysiska formen på munskyddet som är huvudfokus i dagens uppgift.
Vilka känslor vill du att designen av ditt munskydd ska signalera? Ska det vara roligt, coolt, snyggt, knasigt, gulligt, lyxigt eller något annat?
Designkriterier:
Enkel att tillverka
Billig att tillverka
Miljövänligt material
Ska minska smittspridningen av coronaviruset från den som bär munskyddet (droppsmitta med visst aerosolt inslag).
Snygg och tilltalande design för den valda målgruppen.
Gärna återanvändbar.
Detta ska ditt designprojekt innehålla:
Välj målgrupp. Börja med en målgrupp men du kan göra designförslag till flera målgrupper om du vill och hinner. T ex privatpersoner, butikspersonal, busschaufförer, lärare, vuxna, pensionärer, ungdomar, barn, killar, tjejer.
Minst tre designförslag i form av skisser på hur produkten ska se ut och gärna även funktionsskisser eller illustrationer som visar när det används. Du kan rita och skissa för hand på papper med penna eller på datorn med valfritt program. Motivera gärna ditt val av skissverktyg och metod.
Produktbeskrivning som innehåller information om tänkt målgrupp, vilka behov munskyddet tillgodoser, hur och i vilka situationer det ska användas, produktegenskaper, vilket/vilka material det är tillverkat av och varför en användare skulle välja just din produkt istället för någon liknande produkt på marknaden (vilken är din produkts USP – Unique Selling Point). Produktbeskrivningen kan vara i ren text, som en broschyr eller Powerpoint.
Extramaterial och bakgrundsfakta gällande munskydd, andningsmasker och hur coronavirus sprids.
A video discussing latest research on masks (cloth, surgical, N95) and how they help in various transmission modes (aerosol, droplet) for source control and as PPE.
Project CAROLA är ett opensource-projekt som går ut på att designa och konstruera en skalbar containerfabrik för skyddsmasktillverkning. Läs mer om projektet här: https://wikifactory.com/+carola/project-carola-alpha
Här länge är man sjuk om man drabbas av covid-19? Hur länge kan man smitta andra? From Infection to Recovery: How Long It Lasts Covid-19’s duration varies widely depending on severity, but now we know the rough range
Information om coronaviruset och covid-19 från Folkhälsomyndigheten:
De senaste åren har det skrivits mycket om att robotar tar människors jobb. Allt fler arbetsuppgifter ersätts av robotar, och fler står på tur i takt med att robotarna snabbt blir bättre och mer avancerade.
I robotiseringens och automatiseringens kölvatten skapas dock mängder av nya arbetstillfällen, främst inom teknikyrken som programmering, AI och mekatronik.
Här är dock ett intressant filmklipp från Japan som visar hur ett café erbjuder människor med funktionsnedsättningar arbetstillfällen som robotservitörer. Robotarna i caféet fjärrstyrs helt enkelt av människor som kan sitta eller ligga hemma och styra dem och interagera med caféets besökare. Mänsklig social interaktion och social integrering möjliggörs tack vara robotarna.
Uppgifter och diskussionsfrågor
Vad tycker du om det du såg på filmen? Hur känner du inför en utveckling där allt fler mänskligt fjärrstyrda robotar interagerar med oss i offentliga miljöer som t ex caféer eller butiker?
Ge exempel på negativa saker med mänskligt fjärrstyrda robotar som interagerar med oss i offentliga miljöer.
Ge exempel på positiva saker med mänskligt fjärrstyrda robotar som interagerar med oss i offentliga miljöer.
Tycker du att denna typ av arbetsuppgift enbart ska utföras av människor med olika typer av funktionsnedsättningar? Eller bör det vara som vilken typ av jobb som helst att alla får konkurrera om jobben på lika villkor?
Skulle du hellre vilja bli serverad av en mänskligt fjärrstyrd servitörsrobot eller en autonom robot som styrs automatiskt av artificiell intelligens eller utifrån förprogrammerade instruktioner?
Hur tycker du att en servitörsrobot ska se ut? Ska den likna roboten i filmen? Ska den likna en människa mer? Tycker du att den ska se helt annorlunda ut och kanske vara mer anpassad för att hämta och lämna brickor eller tallrikar och glas? Beskriv, skissa och sök gärna efter inspiration på Internet.
Vilka egenskaper behöver en bra servitörsrobot ha? Vad ska den kunna göra? Beskriv funktionerna och hur den rent mekaniskt ska vara uppbyggd. Vilka funktioner behöver programmeras? Vilka funktioner behöver fjärrstyras? Hur kan man lösa de olika funktionerna rent tekniskt?
Skulle du kunna tänka dig att jobba med denna typ av teknologi själv? Hur då i så fall? Som den som styr roboten, som den som programmerar den eller som den som konstruerar och designar den här typen av robotar?
Skulle du vilja träffa en avliden person som du älskar igen, i en virtuell värld? 2016 dog Jang Ji-sungs sju år gamla dotter Nayeon av en obotlig sjukdom. Tre år senare återförenades den sydkoreanska mamman med Nayeon, i en virtuell värld skapad för en TV-dokumentär.
I nedanstående Youtube-film har Munhwa Broadcasting Corporation delat sekvenser från den speciella dokumentären, med titeln ”Jag träffade dig”, där bilderna klipptes mellan ”den verkliga världen” och den virtuella.
Först ser vi hur Jang står framför en massiv grön skärm medan hon bär både ett VR-headset och någon slags haptiska handskar. Lite senare ser vi hur hon pratar med sin dotter, håller hand och till och med har en födelsedagsfest i deras favoritpark med en tårta med tända ljus.
VR-återföreningen är, som du kan förvänta dig, extremt känslomässig. Jang börjar gråta i det ögonblick hon ser den virtuella Nayeon, medan resten av familjen, Nayeons far, bror och syster ser hur den känslomässiga återföreningen mellan mamman och dottern utspelas framför dem.
”Kanske är det ett riktigt paradis,” sade Jang om återföreningen i VR enligt Aju Business Daily. ”Jag träffade Nayeon, som mötte mig med ett leende för en mycket kort tid, men det är en mycket lycklig tid. Jag tror att jag har haft den dröm jag alltid velat ha.”
Enligt Aju Business Daily tillbringade produktionsteamet åtta månader på projektet. De designade den virtuella parken efter en som mor och dotter hade besökt i den verkliga världen, och använde rörelsefångstteknologi (motion capture) för att spela in rörelserna hos en barnskådespelare som de senare kunde använda som modell för sin virtuella Nayeon.
Processen är kanske inte enkel, och slutprodukten kanske inte är helt perfekt, men vi har nu tekniken för att återskapa de döda i VR – övertygande nog för att få sina nära och kära till tårar. Konsekvenserna av detta är omöjliga att förutsäga.
Det kan ha tagit ett helt team av experter att producera ”Jag träffade dig”, men hur långt är vi från att ha en plattform som låter någon ladda upp bilder av en avliden kärlek och sedan interagera med en virtuell version av den personen? År? Månader?
Vilken typ av påverkan kommer detta att ha på sorgprocessen? Kommer det hjälpa människor att komma till ett avslut och gå vidare med sina liv, om de får se en nära anhörig i VR efter dennes död? Kommer vissa människor bli beroende av den virtuella världen, spendera mer och mer tid i den och mindre och mindre i den verkliga? Och kommer det att sluta med VR? Eller är detta bara det första steget till androider utformade för att härma, imitera och ersätta våra döda nära och kära till både utseende och personlighet, som i avsnittet ”Black Mirror” Be Right Back?
Nyckeln till att en VR-återförening blir en positiv sak, det vill säga mer som ett tjugoförsta århundradets utvecklade variant av ett fotoalbum och mindre som ”Black Mirror”-avsnittet, verkar vara att den levande personen helt accepterar sin älskades död.
”Eftersom du vet att personen är borta accepterar du den virtuella motsvarigheten för vad den är – ett tröstande minne,” sa Princeton neurovetenskapsman Michael Graziano till Dell Technologies i december. ”Det är inget fel eller oetiskt med det.”
Kanske är reglering nödvändig? I stället för att låta nystartade företag erbjuda allmänheten chansen att interagera med virtuella versioner av sina döda nära och kära, utan tvekan till en kostnad, kanske vi bör göra tekniken tillgänglig endast för personer som först har genomgått en screening med en psykolog?
Det är svårt i dagsläget att säga vad som kan fungera eftersom möjligheten att interagera med övertygande versioner av den avlidne i VR definitivt är ett outforskat territorium. Men nu när vi officiellt har kommit in på den arenan har vi många frågor vi måste svara på så snart som möjligt.
Diskussionsfrågor:
Skulle du vilja träffa en avliden person som du älskar igen, i en virtuell värld?
Vilka fördelar ser du med den här tekniken?
Vilka nackdelar ser du med den här tekniken?
Anser du att det är etiskt att använda AI och VR-tekniken så här?
Tycker du att den här teknikanvändningen borde regleras?
Vilka företag eller organisationer tycker du borde hantera och erbjuda den här typen av tjänster?
Vilka yrkeskategorier anser du bör vara inblandande i projektgruppen för att utveckla en sådan här VR-upplevelse?
Vad vet du om plaståtervinningen i världen? Visste du att nästan ingenting av allt vi skickar till materialåtervinning i verkligheten återvinns? Både konsumenter och myndigheter har förts bakom ljuset med bedrägliga och illegala metoder i ett smutsigt system av gigantiska proportioner. Vissa länder har i decennier utnyttjats som dumpstationer för de rika ländernas sopor. Nu har dock många av skandalerna uppdagats och vi står inför en akut situation att hantera. Vad kan DU göra åt de växande sopbergen eller för att få fart på materialåtervinningen på riktigt?
Hur fungerar plaståtervinningen i Storbritannien? Tusentals ton plastskrot som samlats in för återvinning från brittiska hushåll har transporterats och dumpats på platser över hela världen.
Vi följer spåret efter Storbritanniens plastavfall genom hela landet och runt om i världen. Kan Storbritannien klara sig eftersom den största importören av världens återvinning, Kina, stänger dörren? I juli 2017 satte Kina stopp för import av plastskräp från världens länder, efter det att det visat sig att Kina använts för att dumpa icke återvinningsbara sopor från världens alla hörn.
Dokumentärfilmen ovan, producerad av Sky News 2018, tar upp problemen i Storbritannien. Det visar sig vid granskning att endast några få procent av all plast som samlas in för återvinning verkligen återvinns! Den officiella statistiken som påstår att över 40% av plasten återvinns har inte kontrollerats, utan är bara ett mått på hur mycket av den återvinningsbara plasten som sålts och skickats iväg från landet för återvinning (som dock inte sker). Många gånger har dock sopor blandats in vilket gör återvinningen praktiskt taget omöjlig. Men hur ser det ut i resten av världen?
Ett intressant återvinningsinitiativ i Tyskland Tyska hushåll sorterar sitt skräp i fyra separata sopkärl med olika färger. Gul för plast, brun för kompost, blå för papper och svart för icke-återvinningsbara sopor. I Tyskland landar två och en halv miljon ton plastförpackningar i de gula sopkärlen varje år. Men endast 5 % av den plast som samlas in i de gula behållarna återvinns till ny plast. Problemet är att plasten som kommer in till återvinningscentralerna är osorterad och består av en blandning av olika plastsorter som inte går att återvinna tillsammans. Det är svårt och resursintensivt (dyrt) att sortera och separera olika typer av plast, så det mesta eldas istället upp för energiåtervinning i värmekraftverk eller i stål- och cementfabriker.
MEILO, ett företag i Gernsheim beläget i södra Hesse, sorterar plastavfall från de gula sopkärlen i 30 repetitiva sorteringsprocesser tills den maximala renheten av variation har uppnåtts. Plast separeras först efter storlek och utsätts sedan för en luftseparator. I följande steg skannar en nära infraröd skanner plasten på transportbandet när de passerar och kommunicerar till en tryckluftsstråle vid slutet av transportbandet vilken plast som kan återvinnas. Slutligen blåser tryckluftsstrålen detta material åt sidan. Således sorteras varierande plast med en upp till 98% renhet av variation. Förutom de tre viktigaste värdefulla plasten, HPDE, PP och PET, hämtas fyra andra välåtervinningsbara plastvaror från skräpfloden.
Totalt går den återvinningsbara plasten igenom sorteringsprocessen ett 30-tal gånger för att till slut nå en sorteringsgrad på upp till 98 %. Förutom de tre viktigaste värdefulla plasterna, HPDE, PP och PET, sorteras fyra andra återvinningsbara plastvaror ut bland det som ursprungligen kastats som skräp.
Problemet med att tillverka nya andra produkter av återvunnet plast är att dessa produkter ofta har en begränsad livslängd och sedan kanske inte återvinns. För ett helt cirkulärt system behöver gamla plastflaskor bli nya plastflaskor. För att detta ska kunna ske behöver den återvunna plasten processas ytterligare och göras ännu renare.
På Systec Plastics GmbH i Eisfeld, Thuringia, bearbetas plaster vidare, som sorterats av MEILO GmbH, för att producera en premiumråvara för plastindustrin. Här strimlas, rengörs och sorteras plastflingorna efter färg innan de smälts ner till granulat. De 99 % rena granulaten fylls sedan i behållare och transporteras till plasttillverkare för att bli nya produkter.
Werner & Mertz GmbH, som tillverkar tvättmedel och rengöringsmedel, använder Systec Plastics GmbH-granulat för att producera sina förpackningsflaskor. Granulatet bearbetas enkelt i Werner & Mertz GmbHs standardproduktionsanläggningar i Mainz. Deras HDPE-flaskor och PP-lock är av 100% återvunnen plast från de gula sopkärlen. Deras PET-flaskor består av 20% återvunnen PET från gula sopkärl och 80% återvunnen plast från insamlade returflaskor.
Hur ser det ut med plaståtervinningen i Sverige?
Naturvårdsverket har gjort en kartläggning av plastflöden i Sverige. Kartläggningen visar att mer material behöver materialåtervinnas. När plasten istället går till energiåtervinning bidrar den till utsläpp av växthusgaser vilket går emot Sveriges klimatmål. Det finns dock flera tecken på en positiv utveckling, men vi har samtidigt en hel del utmaningar.
Många av de hinder för materialåtervinning som finns är gemensamma för flera typer av plastmaterial. Några av de generella hinder som utredningen Det går om vi vill – förslag till en hållbar plastanvändning (SOU 2018:84) listar som begränsar materialåtervinning av plast är:
Svart plast är svår att sortera med IR-teknik.
Färgad plast missfärgar övrig ofärgad plast.
Laminat består ofta av flera olika typer av plast som sammanfogats i lager vilket försvårar återvinning.
Nedbrytbar plast passar inte i dagens återvinningssystem.
Till dessa kan kartläggningen addera följande begränsningar:
Begränsad sorterings- och upparbetningskapacitet (tvätt och kvarning) i Sverige.
Begränsad efterfrågan på återvunnet material, särskilt efter Kinas importrestriktioner.
Lågt marknadsvärde och varierande kvalitet på materialet.
Bristande information längs värdekedjorna och över tid avseende innehåll av tillsatsämnen.
Relativt lågt pris på jungfrulig plastråvara.
Innehåll av ämnen som är problematiska att cirkulera
Från bildigenkänning till artificiell bildgenerering. AI-forskningen och utvecklingen inom maskininlärning (machine learning), när det handlar om bilder och foton, har i huvudsak handlat om artificiell bildigenkänning. Dvs att skapa algoritmer för att lära datorer att känna igen visuella objekt i bilder och tolka det som syns och sker i foton. (engelska: Image recognition, object detection, object classification)
De senaste åren har även AI:s förmåga att skapa (generera) falska fotorealistiska bilder tagit stora kliv framåt. På webbplatsen, ThisPersonDoesNotExist.com, kan du se själv med egna ögon hur långt utvecklingen kommit.
Webbplatsen är skapad av Phillip Wang, en fd programvaruingenjör vid Uber, och skapar automatiskt nya bilder på människors ansikten som inte finns på riktigt. Algoritmen bakom den bygger på forskning som släpptes förra året av grafikchipdesignern Nvidia. AI:t är tränat på ett enormt stort dataset med foton på riktiga människoansikten, och använder sedan en typ av neuralt nätverk som kallas ett Generativt Adversarialt Nätverk (engelska Generative Adversarial Network, GAN) för att tillverka nya falska människoporträtt.
”Varje gång du läser in webbsidan skapar nätverket en ny ansiktsbild från början,” skrev Wang i ett Facebook-inlägg. ”De flesta förstår inte hur bra AI:er kommer att vara på att syntetisera bilder i framtiden.”
Den underliggande AI-algoritmen som drivs på webbplatsen uppfanns ursprungligen av en forskare som heter Ian Goodfellow. Nvidias AI-algoritm, kallat StyleGAN, gjordes nyligen till öppen källkod och har visat sig vara otroligt flexibel. Även om den här versionen av modellen är tränad för att generera mänskliga ansikten, kan den i teorin användas för att efterlikna någon annan källa. Forskare experimenterar redan med andra mål, som t e x anime tecken, teckensnitt och graffiti.
00:04 The second half of the last century was completely defined by a technological revolution: the software revolution. The ability to program electrons on a material called silicon made possible technologies, companies and industries that were at one point unimaginable to many of us, but which have now fundamentally changed the way the world works. The first half of this century, though, is going to be transformed by a new software revolution: the living software revolution. And this will be powered by the ability to program biochemistry on a material called biology. And doing so will enable us to harness the properties of biology to generate new kinds of therapies, to repair damaged tissue, to reprogram faulty cells or even build programmable operating systems out of biochemistry. If we can realize this — and we do need to realize it — its impact will be so enormous that it will make the first software revolution pale in comparison.
01:11
And that’s because living software would transform the entirety of medicine, agriculture and energy, and these are sectors that dwarf those dominated by IT. Imagine programmable plants that fix nitrogen more effectively or resist emerging fungal pathogens, or even programming crops to be perennial rather than annual so you could double your crop yields each year. That would transform agriculture and how we’ll keep our growing and global population fed. Or imagine programmable immunity, designing and harnessing molecular devices that guide your immune system to detect, eradicate or even prevent disease. This would transform medicine and how we’ll keep our growing and aging population healthy.
01:59
We already have many of the tools that will make living software a reality. We can precisely edit genes with CRISPR. We can rewrite the genetic code one base at a time. We can even build functioning synthetic circuits out of DNA. But figuring out how and when to wield these tools is still a process of trial and error. It needs deep expertise, years of specialization. And experimental protocols are difficult to discover and all too often, difficult to reproduce. And, you know, we have a tendency in biology to focus a lot on the parts, but we all know that something like flying wouldn’t be understood by only studying feathers. So programming biology is not yet as simple as programming your computer. And then to make matters worse, living systems largely bear no resemblance to the engineered systems that you and I program every day. In contrast to engineered systems, living systems self-generate, they self-organize, they operate at molecular scales. And these molecular-level interactions lead generally to robust macro-scale output. They can even self-repair.
03:07
Consider, for example, the humble household plant, like that one sat on your mantelpiece at home that you keep forgetting to water. Every day, despite your neglect, that plant has to wake up and figure out how to allocate its resources. Will it grow, photosynthesize, produce seeds, or flower? And that’s a decision that has to be made at the level of the whole organism. But a plant doesn’t have a brain to figure all of that out. It has to make do with the cells on its leaves. They have to respond to the environment and make the decisions that affect the whole plant. So somehow there must be a program running inside these cells, a program that responds to input signals and cues and shapes what that cell will do. And then those programs must operate in a distributed way across individual cells, so that they can coordinate and that plant can grow and flourish.
03:59
If we could understand these biological programs, if we could understand biological computation, it would transform our ability to understand how and why cells do what they do. Because, if we understood these programs, we could debug them when things go wrong. Or we could learn from them how to design the kind of synthetic circuits that truly exploit the computational power of biochemistry.
04:25
My passion about this idea led me to a career in research at the interface of maths, computer science and biology. And in my work, I focus on the concept of biology as computation. And that means asking what do cells compute, and how can we uncover these biological programs? And I started to ask these questions together with some brilliant collaborators at Microsoft Research and the University of Cambridge, where together we wanted to understand the biological program running inside a unique type of cell: an embryonic stem cell. These cells are unique because they’re totally naïve. They can become anything they want: a brain cell, a heart cell, a bone cell, a lung cell, any adult cell type. This naïvety, it sets them apart, but it also ignited the imagination of the scientific community, who realized, if we could tap into that potential, we would have a powerful tool for medicine. If we could figure out how these cells make the decision to become one cell type or another, we might be able to harness them to generate cells that we need to repair diseased or damaged tissue. But realizing that vision is not without its challenges, not least because these particular cells, they emerge just six days after conception. And then within a day or so, they’re gone. They have set off down the different paths that form all the structures and organs of your adult body.
05:51
But it turns out that cell fates are a lot more plastic than we might have imagined. About 13 years ago, some scientists showed something truly revolutionary. By inserting just a handful of genes into an adult cell, like one of your skin cells, you can transform that cell back to the naïve state. And it’s a process that’s actually known as ”reprogramming,” and it allows us to imagine a kind of stem cell utopia, the ability to take a sample of a patient’s own cells, transform them back to the naïve state and use those cells to make whatever that patient might need, whether it’s brain cells or heart cells.
06:30
But over the last decade or so, figuring out how to change cell fate, it’s still a process of trial and error. Even in cases where we’ve uncovered successful experimental protocols, they’re still inefficient, and we lack a fundamental understanding of how and why they work. If you figured out how to change a stem cell into a heart cell, that hasn’t got any way of telling you how to change a stem cell into a brain cell. So we wanted to understand the biological program running inside an embryonic stem cell, and understanding the computation performed by a living system starts with asking a devastatingly simple question: What is it that system actually has to do?
07:13
Now, computer science actually has a set of strategies for dealing with what it is the software and hardware are meant to do. When you write a program, you code a piece of software, you want that software to run correctly. You want performance, functionality. You want to prevent bugs. They can cost you a lot. So when a developer writes a program, they could write down a set of specifications. These are what your program should do. Maybe it should compare the size of two numbers or order numbers by increasing size. Technology exists that allows us automatically to check whether our specifications are satisfied, whether that program does what it should do. And so our idea was that in the same way, experimental observations, things we measure in the lab, they correspond to specifications of what the biological program should do.
08:02
So we just needed to figure out a way to encode this new type of specification. So let’s say you’ve been busy in the lab and you’ve been measuring your genes and you’ve found that if Gene A is active, then Gene B or Gene C seems to be active. We can write that observation down as a mathematical expression if we can use the language of logic: If A, then B or C. Now, this is a very simple example, OK. It’s just to illustrate the point. We can encode truly rich expressions that actually capture the behavior of multiple genes or proteins over time across multiple different experiments. And so by translating our observations into mathematical expression in this way, it becomes possible to test whether or not those observations can emerge from a program of genetic interactions.
08:55
And we developed a tool to do just this. We were able to use this tool to encode observations as mathematical expressions, and then that tool would allow us to uncover the genetic program that could explain them all. And we then apply this approach to uncover the genetic program running inside embryonic stem cells to see if we could understand how to induce that naïve state. And this tool was actually built on a solver that’s deployed routinely around the world for conventional software verification. So we started with a set of nearly 50 different specifications that we generated from experimental observations of embryonic stem cells. And by encoding these observations in this tool, we were able to uncover the first molecular program that could explain all of them.
09:43
Now, that’s kind of a feat in and of itself, right? Being able to reconcile all of these different observations is not the kind of thing you can do on the back of an envelope, even if you have a really big envelope. Because we’ve got this kind of understanding, we could go one step further. We could use this program to predict what this cell might do in conditions we hadn’t yet tested. We could probe the program in silico.
10:08
And so we did just that: we generated predictions that we tested in the lab, and we found that this program was highly predictive. It told us how we could accelerate progress back to the naïve state quickly and efficiently. It told us which genes to target to do that, which genes might even hinder that process. We even found the program predicted the order in which genes would switch on. So this approach really allowed us to uncover the dynamics of what the cells are doing.
10:39
What we’ve developed, it’s not a method that’s specific to stem cell biology. Rather, it allows us to make sense of the computation being carried out by the cell in the context of genetic interactions. So really, it’s just one building block. The field urgently needs to develop new approaches to understand biological computation more broadly and at different levels, from DNA right through to the flow of information between cells. Only this kind of transformative understanding will enable us to harness biology in ways that are predictable and reliable.
11:12
But to program biology, we will also need to develop the kinds of tools and languages that allow both experimentalists and computational scientists to design biological function and have those designs compile down to the machine code of the cell, its biochemistry, so that we could then build those structures. Now, that’s something akin to a living software compiler, and I’m proud to be part of a team at Microsoft that’s working to develop one. Though to say it’s a grand challenge is kind of an understatement, but if it’s realized, it would be the final bridge between software and wetware.
11:48
More broadly, though, programming biology is only going to be possible if we can transform the field into being truly interdisciplinary. It needs us to bridge the physical and the life sciences, and scientists from each of these disciplines need to be able to work together with common languages and to have shared scientific questions.
12:08
In the long term, it’s worth remembering that many of the giant software companies and the technology that you and I work with every day could hardly have been imagined at the time we first started programming on silicon microchips. And if we start now to think about the potential for technology enabled by computational biology, we’ll see some of the steps that we need to take along the way to make that a reality. Now, there is the sobering thought that this kind of technology could be open to misuse. If we’re willing to talk about the potential for programming immune cells, we should also be thinking about the potential of bacteria engineered to evade them. There might be people willing to do that. Now, one reassuring thought in this is that — well, less so for the scientists — is that biology is a fragile thing to work with. So programming biology is not going to be something you’ll be doing in your garden shed. But because we’re at the outset of this, we can move forward with our eyes wide open. We can ask the difficult questions up front, we can put in place the necessary safeguards and, as part of that, we’ll have to think about our ethics. We’ll have to think about putting bounds on the implementation of biological function. So as part of this, research in bioethics will have to be a priority. It can’t be relegated to second place in the excitement of scientific innovation.
13:26
But the ultimate prize, the ultimate destination on this journey, would be breakthrough applications and breakthrough industries in areas from agriculture and medicine to energy and materials and even computing itself. Imagine, one day we could be powering the planet sustainably on the ultimate green energy if we could mimic something that plants figured out millennia ago: how to harness the sun’s energy with an efficiency that is unparalleled by our current solar cells. If we understood that program of quantum interactions that allow plants to absorb sunlight so efficiently, we might be able to translate that into building synthetic DNA circuits that offer the material for better solar cells. There are teams and scientists working on the fundamentals of this right now, so perhaps if it got the right attention and the right investment, it could be realized in 10 or 15 years.
14:18
So we are at the beginning of a technological revolution. Understanding this ancient type of biological computation is the critical first step. And if we can realize this, we would enter in the era of an operating system that runs living software.
Prins Carl Philips och Prinsessan Sofias stiftelse har i samarbete med mySafety Försäkringar tagit fram ”#viberättar – en rapport om näthat, dess konsekvenser och lösningar”. Tillsammans med Sveriges främsta experter på området sammanfattar rapporten vad som krävs för att sätta stopp för vår tids stora samhällsproblem.
#viberättar är en rapport som är baserad på berättelser om barn och ungdomars självupplevda utsatthet på nätet vilka skickats in till Prins Carl Philips och Prinsessan Sofias stiftelse. Tillsammans med mySafety Försäkringar har man därefter samlat Sveriges femton ledande experter på området, inklusive en skolklass, för att med berättelserna som grund diskutera näthat och vad de i egenskap av sin expertis tror att lösningen är.
-Ett av stiftelsens värdeord är att vara en samlande kraft. För oss är det centrala att kunna föra fram barn och ungas röster och samla de främsta experterna inom området, för att skapa en förståelse och visa att det finns konkreta lösningar att jobba vidare på, säger H.K.H. Prins Carl Philip och H.K.H. Prinsessan Sofia.
Experterna består bland annat av Mårten Schultz, professor och grundare av Institutet för Juridik och Internet, Caroline Dyrefors Grufman, Barn- och elevombud, Attila Yoldas, journalist, Nina Rung, kriminolog, Björn Johansson, fil dr. och docent samt mobbningsforskare, Jenny Klefbom, leg. barn- och ungdomspsykolog, Per-Åke Wecksell, kommissarie, Carl Heath, särskild utredare att värna det demokratiska samtalet, Magnus Blixt, verksamhetsutvecklare skola, leg. lärare, skolledare, författare och föreläsare, samt mySafetys vice koncernchef PA Prabert.
-Vi är oerhört glada över att tillsammans med Prinsparets stiftelse äntligen få presentera denna rapport som vi arbetat med under en längre tid. På mySafety har vi gjort kampen mot näthat till en del av vår egen affärsverksamhet. Vår förhoppning är att #viberättar ska göra skillnad i samhället, men även inspirera andra i näringslivet att agera och visa att det inte finns utrymme för hat och hot på nätet. Vare sig i yrkes- eller privatlivet, säger PA Prabert.
I mars 2019 inledde mySafety Försäkringar och Prins Carl Philips och Prinsessan Sofias stiftelse ett samarbete för att med gemensam kraft motverka det allt mer utbredda näthatet i Sverige – en fråga båda organisationerna brinner för. Som en del av samarbetet kommer även stiftelsen att dela ut ett eget pris på mySafetys gala Årets Nätängel som äger rum den 18 november på Nalen i Stockholm. Prinsparets Stiftelses hederspris till Årets Nätängel barn och ungdom uppmärksammar en person eller en grupp individer under 18 som ligger i framkant i kampen mot näthat.
Idag presenterades rapporten av mySafety Försäkringar och Prins Carl Philips och Prinsessan Sofias stiftelse under en lanseringsfrukost i Stockholm. Den går nu att läsa i sin helhet genom att klicka här.
Några länkar till mer läsning och hjälp: Berättelserna finns att läsa på https://prinsparetsstiftelse.se/viberattar/ och handlar om allt från grova brott och sexuella kränkningar till insikter om egna misstag och inte minst om skam. Många skriver att det är första gången de formulerar i ord vad de varit med om, att det är första gången de vågar tala ut.
Organisationen Make Equal har med stöd från Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor lanserat det digitala stödverktyget https://nathatshjalpen.se/. Brottsoffermyndigheten erbjuder information och råd till utsatta på webbplatsen www.tystnainte.se.
Nu gör vi skillnad, tillsammans! Mobbning har alltid funnits men som en följd av att vardagen i allt högre grad utspelar sig på nätet har hat och mobbning accelererat och allt fler barn och ungdomar råkar illa ut. Det vet vi och det måste stoppas. Vad kan vi då göra för att vända dagens negativa utveckling och istället arbeta för en schysstare och tryggare nätvardag? Nedan har vi samlat rapportens viktigaste slutsatser och lärdomar. Läs och börja gör skillnad redan i dag!
Detta behöver vi göra redan i dag: Prata mer med barnen och ungdomarna om deras nätvardag Ett återkommande råd, som tål att upprepas är: Prata med barnen. Var där, var närvarande, ställ frågor och gör tydligt att du finns där om något skulle ske. Detta gäller alla vuxna, inte bara föräldrar. Genom engagemang och intresse för barnens nätvardag kan vi få bort mycket av det lidande och ensamhet många barn och ungdomar känner i dag.
Ta barn och ungas berättelser på allvar I vårt dagliga arbete hör vi ofta att barn och unga känner att vuxna inte förstår eller tar dem på allvar vad gäller barnens nätvardag. Det bekräftas av experter och andra yrkesverksamma inom exempelvis skolhälsovården. Om vuxna inte tar barns berättelser på allvar kommer vuxna inte få veta något. Varken bra eller dåliga saker. Ta barn och ungdomars berättelser på allvar och bemöt dem med respekt och eftertanke. Det räcker inte med att lyssna om man ändå bara avfärdar historierna i efterhand.
Fokusera på dem som hatar Debatten i dag handlar till stor del om den som blir utsatt. Ska vi kunna minska näthatet måste vi fokusera mycket mer på dem som hatar och hotar. Det är hoten och hatet som är roten till problemet och det är roten till problemet som måste lösas. Självklart ska utsatta få fortsatt stöd men vi måste bredda problembilden och anpassa åtgärderna för att nå bättre resultat.
Var en god förebild som vuxen Vuxna måste vara barnens bästa förebilder. Om vuxna inte kan bete sig schysst och respektfullt på nätet kan vi man inte förvänta sig att barn och unga ska göra det heller. Tänk därför efter hur du beter dig mot andra på nätet, och bete dig mot andra som du vill bli behandlad själv. Barn och ungdomar ser vad vuxna skriver på nätet och legitimerar inte sällan taskigt beteende med hur de ser vuxna agera.
Ha realistisk förväntan på rättsväsendet Riksdagen har en viktig roll i att stifta lagar som reglerar vad som är brottsligt på 56 nätet. Den digitala utvecklingen går dock mycket snabbare än processen att ta fram nya lagar. Juridiken kommer därför alltid hamna på efterkälken i dessa sammanhang varför vi inte helt kan förlita oss på rättsväsendet för att skapa ett schysst och tryggt internet. Lägg till att Sveriges yttrandefrihet sammanslaget är bland de mest långtgående i världen. Man kan alltså vara riktigt vidrig mot någon utan att för den sakens skull begå ett brott i lagens mening.
Samarbeta med skolan Skolan har en enormt viktig roll i arbetet mot mobbning och näthat. Men skolan har inte ensam möjlighet att hantera och lösa utmaningen med hat och mobbning på nätet. Det krävs ett starkt samarbete mellan föräldrar och skolpersonal. Schyssta värderingar och goda förebilder måste finnas och vara aktiva både i skolan och i hemmet.
Detta behöver vi göra på längre sikt Juridiken måste ses över Lagar och förordningar som reglerar brottslighet på nätet behöver regelbundet och i snabbare takt än i dag anpassas, regleras och justeras för att kunna möta en föränderlig digital verklighet. Förtroendet för polis och rättsväsendet måste stärkas Det är få fall av näthat som polisanmäls. Av dessa anmälningar är det uppseendeväckande få som går vidare till någon form av rättslig instans. Detta leder till att allmänhetens förtroende för polis och rättsväsende urholkas och risken är att ännu färre anmälningar kommer in, trots att problemet blir allt mer utbrett. Polisen måste få mer resurser för att effektivisera och förbättra arbetet med nätrelaterade brott. Detsamma gäller för rättsväsendet.
Näringslivet måste se sin självklara roll Näringslivet borde ha ett egenintresse i att arbeta för att minska näthatet. Det är i slutändan en fråga om dagens och inte minst framtidens arbetskrafts psykiska mående. Det finns mycket företagen kan göra för att aktivt ta avstånd från näthatet i form av utbildning, opinionsarbete med mera.
Bättre samspel mellan skola och andra aktörer Skolan lyfts ofta som den viktigaste parten för att lösa problemet med hat och mobbning bland barn och ungdomar. Skolan har en viktig roll, men precis som det behövs en nära dialog med föräldrar behöver skolan samarbeta med kommuner och andra aktörer som har en direkt eller indirekt inverkan på barn och ungas mående och tillvaro.
Reflektion från H&M-hacket: Vi är en av ca 30 gymnasieskolor runt om i Sverige som deltagit i denna tävling om att komma på innovativa lösningar till H&M inom hållbart mode och cirkulär ekonomi (se http://www.iktlabbet.se/teknik/hackaton-med-wechange-och-hm/ för mer info). En stark drivkraft och motivation hos eleverna och skolorna är att komma på den bästa idén och vinna tävlingen, och därmed få äran att komma till den nationella ceremonin i Stockholm.
Jury är arrangören We_Change och/eller H&M.
Inför hacket skrev H&M följande:
”Vi på H&M vill leda utvecklingen framåt mot en mer rättvis, jämlik, cirkulär och förnybar modeindustri tillsammans med dig. Vi på H&M har en vision om att leda utvecklingen mot en hållbar modeindustri. Ett led i detta handlar om att alla våra produkter ska vara tillverkade av återvunna eller på annat sätt hållbart framtagna material. Vi tror enormt mycket på utvecklingen mot ett cirkulärt ekonomiskt system. Vi ser en stor utveckling av nya tekniker för att t.ex bryta ner fibrer från gamla kläder att bilda nya textilier och känner stor trygghet i möjligheten att producera kläder hundra procent hållbart. H&M har flera hållbarhetsutmaningar, sociala som ekologiska som vi hela tiden vill förbättra oss inom. Kopplat till cirkulär ekonomi som detta case ska handla om är vår största utmaning samspelet mellan oss och kund. När plagget lämnar butiken- lämnas ansvaret över till kunden att vårda, ta till vara på och återlämna plagget till oss. Detta kommer bli en framtida utmaning då kapaciteten att ta hand om äldre textilier ökar markant med nya tekniker och regelverk samtidigt som beteendemönstret hos den enskilde konsumenten inte utvecklas i samma takt. Vi ser fram emot att arbeta fram lösningar för ett mer hållbart samhälle tillsammans med dig på vårt hackathon!”
Man kan så klart ifrågasätta H&M:s val av vad som är viktigast, och det är tydligt att de gav eleverna en tillrättalagd utmaning i syfte att de skulle komma på idéer för att lösa någon av följande två definierade problemen som H&M valt ut: Uppdrag 1. Hur ska H&M få fler kunder att ta hand om kläder de köpt, undvika slit och släng? Är problemet idag verkligen att konsumenterna måste bli mer varsamma i sin hantering av ”skitkvalitetskläderna?” de köper så att de inte sliter ut dem i förtid? T ex inte tvätta dem så ofta. Uppdrag 2. Hur kan H&M bli bättre på att nudga/inspirera/möjliggöra för kunder att komma tillbaka med plagg de köpt när de är förbrukade?
Vad tyckte ni om We_change och H&M-projektet? Skriv lite kort en reflektion. Vad var bra, vad var mindre bra.
Använde We_change och H&M en innovationsprocess för det här projektet?
Anser du att det här var ett bra exempel på en innovationsprocess? 1-5.
Beskriv processen ni nu varit med i, ge konkreta exempel.
Hur innovativa idéer tycker ni att denna process resulterade i? skala 1-5.
Finns det något som varit problematiskt i upplägget för denna innovationsprocess?
Gör en kritisk reflektion av ert eget arbete. Syfte med reflektionen: Vi behöver reflektera över vårt eget arbete för att lära och kunna utvecklas och bli ännu bättre. Vi behöver reflektera över våra metoder och processer för att kunna utveckla dem och göra dem ännu bättre. Vi behöver reflektera över våra egna förslag för att hitta nya infallsvinklar och se eventuella konsekvenser av förslagen. Det kan finnas förbättringspotential även i riktigt bra förslag.
Reflektionsfrågor: 8. Hur bra samarbetade ni i gruppen? (1-5). 9. Hur bra anser du att era egna förslag är på att lösa problemet? (1-5). 10. Hur innovativt anser du att ert förslag är? (1-5). 11. Hur innovativa anser du att de andra gruppernas förslag är? (1-5). 12. Vilka konsekvenser kan ert förslag få på andra problemområden inom modebranschen och klädernas produktlivscykel? Ge några exempel. 13. Välj ut ett av problemområdena i uppgift 12 och ta fram förslag på en teknisk lösning för det problemet.
Testa din klimatpåverkan med beräkningsverktyg från olika organisationer!
Med en klimatsmart livsstil kan du minska din klimatpåverkan. Att leva klimatsmart innebär att man har en livsstil som inte har långsiktig negativ påverkan på klimatet. Med det menas ett personligt klimatavtryck om maximalt 2 ton CO2e per person och år. Världssnittet ligger idag på 5 ton CO2e per år och snittsvensken har ett klimatavtryck på 9 ton.
Klimatförändringar och klimathot
Kan vi avvärja klimathotet genom en klimatneutral livsstil? Med hjälp av en klimatkalkylator kan du få insikt i din klimatpåverkan. Du kan även snabbt och enkelt testa att ändra dina svar för att se hur en förändring av din livsstil påverkar din klimatpåverkan. Om vi är många som gör förändringar som minskar miljöbelastningen så kan det få en stor effekt totalt.
På Klimatkontot har du chans att se ditt personliga klimatavtryck baserat på din livstil.
Börja med att fylla i ”Snabba svar”. Dessa frågor täcker in de mest klimatpåverkande utsläppen från din livsstil. Det finns även frågor om konsumtion av varor och tjänster. Sedan kan du se ditt resultat eller fylla i ”Fler frågor tack!”. Om du fyller i dessa frågor också blir beräkningen av din klimatpåverkan mer komplett, om du inte gör det används schablonfaktorer för dessa frågor.
Du kan själv välja att fylla i din livsstil under ett specifikt år eller för ett normalår. Genom att logga in och spara dina resultat kan du sedan jämföra mellan olika år. Du kan också testa och se vad du får för resultat om du potentiellt skulle ändra din livsstil.
Klimatkontot har tagits fram av IVL Svenska Miljöinstitutet och har utvecklats för den nya upplysningstjänsten www.hallakonsument.se vilket samordnas av Konsumentverket. IVL är ett fristående forskningsinstitut som sedan 1966 arbetar med tillämpad forskning och uppdrag för en ekologiskt, ekonomiskt och socialt hållbar tillväxt inom näringslivet och övriga samhället.
En viktig förutsättning för att nå minskade klimatutsläpp är att förstå den totala klimatpåverkan som kan kopplas till den egna livsstilen. Klimatkalkylatorn som utvecklats av WWF och SEI (Stockholm Environment Institute) syftar till att illustrera den totala klimatpåverkan från våra livsstilar och vill inspirera så många som möjligt att förändra sina vanor i en mer hållbar riktning.
En stor del av klimatpåverkan från våra produkter har genererats någon annanstans. Därför tar klimatkalkylatorn även med utsläppen från tillverkningen av exempelvis ett vindkraftverk, en värmepump eller en bil. Hur lever du? Och vad kan du ändra? Testa på https://www.klimatkalkylatorn.se/
På ClimateHero kan du snabbt och enkelt beräkna ditt klimatavtryck.
Testet består av ett antal frågor som tar cirka 5 minuter att besvara.
Testet består av ett antal frågor i tre kategorier. Den första kategorin är Bostad, som beräknar klimateffekten av uppvärmning och elkonsumtion. Den andra kategorin är Resor, som beräknar klimatpåverkan från flyg och bil resor, motorcykel, motorbåt, moped, scooter m.m. Den tredje kategorin är Konsumtion som beräknar klimatpåverkan från köttkonsumtion, matsvinn, shopping, återvinning etc.